Antipati

Hurra! Betalningstjänsten Stripe evangeliserar att donerade medel är på väg! Sammanlagt 28,10 euro har skrivandet här dragit in. Jag undrar vad jag ska göra med alla pengarna? 

Jag konsumerar kring 120 st 400 milligrams ibuprofentabletter i månaden just nu, så om jag inte bryr mig om det yttre – vilket jag inte gör, det behöver inte stå Burana på förpackningen – så kunde jag köpa förmånliga sådana för sammanlagt 15,80 euro. Det låter som en bra investering. Kvar blir då 12,30 euro. Måste fundera hur de medlen ska placeras på bästa möjliga sätt.

Jag kunde köpa två fiskar för den resterande summan, vad kostar sådana nuförtiden? Måste rådfråga lokala fiskfiskare, kristna människofiskare har säkert ingen vidare koll på sånt. Sen fem bröd, då. Pengarna kanske räcker. Återstår själva välsignelseakten då när jag har ingredienserna, men min tro är sannolikt för svag där. Jag skulle bli ytterst förvånad om det dök upp en enda extra fisk eller brödskiva på det sättet.

Det är bara en ren gissning att min tro inte räcker till, och den är pessimistisk, men ack så rationell. Det är svårt att få till nåt riktigt oförklarligt numera, och det tycker jag är lite synd. 

Synd också att sån här motsats till TikTok – AntikTok – inte riktigt tycks sälja. Jag kan ju inte precis konvertera till den nya mediareligionen heller, med sina snabba ryck och ytliga självexponering; det känns som om jag inte riktigt har den rätta, vad ska vi kalla det… geisten? … för sånt. Dom små liven klår mig på fingrarna där. Vi är digitala nomader, vi i min ålder.

Israels folk var inte digitala utan veritabla nomader, surrade kring på en ytterst liten geografisk yta i 40 år, en bedrift i sig. De borde ha fått ett pris av något slag… eller vänta, det fick de ju faktiskt: ett land av mjölk och honung. 

Lite synd att mjölk- och honungslandets invånare – folket i Kanaan – utrotades i ett folkmord i samband med prisutdelningen. Närmar man sig bibeln som faktisk historieskrivning står man inför en ohygglig läsning. Rekommenderas icke för känsliga läsare, och i ärlighetens namn inte för någon annan heller.

Den kulturella ökenvandringen verkar fortsätta för min egen del. Lite modfälld och hur mycket jag än stretar emot tvingas jag göra som så många gånger tidigare: kasta mig in i ekorrhjulet och springa runt runt runt såsom jag som duglig medborgare fostrats till, försörja mig och andra i väntan på döden. 

Synd på kommande texter. Synd i texten ovanför också, på ett flertal ställen. Synd, synd, synd. Att missa målet. 

Men livet är för kort för att man ska hänga upp sig på väsentligheter. Sköt om er alla, och tack för alla som visat intresse i kommentarer och i personlig kontakt med mig. Det värmer. Om jag av någon förunderlig anledning skulle ha möjlighet att kunna ta mig tid att skriva här igen så gör jag så. Tills dess är det time-out, eller snarare stämpelklocka, som gäller.

Gud, tack för att jag finns och får vakna till en ny eftermiddag som är din, liksom solen, jorden och jag – som i sången. Inspirerad av detta slår jag till och ber för hela universum; på så sätt glömmer jag ju heller inte bort något eller någon, vilket känns som en lättnad. Jag ber ändå speciellt för alla dem som ännu inte hört de goda nyheterna, och min tanke går då osökt till Asien eftersom folkmängden där expanderar så alldeles. 

Jag ber, hoppas och tror att det inte finns någon form av helvete dit ofrälsta och förtappade förpassas. Ifall jag lever i villfarelse på den punkten bönfaller jag Dig i egenskap av ständigt närvarande i Sonen att komma tillbaka hit till oss omedelbart utan dröjsmål, så det inte blir så oerhört västerländskt och kaukasiskt (läs: vithyat) i det nya Jerusalem.

 Så många hade oturen, kan man väl ändå säga, att inte födas i någon av de kristna geografiska högborgarna. Risigt utgångsläge. Nu märkte jag att det just gällande asiaterna blev en liten ordvits av det hela, och om detta på något sätt är opassande så ber jag sjuttiosju gånger om ursäkt.

Jag har hört troende kristna mena att orsaken till att Sonen ännu inte kommit tillbaka kunde vara att Du, Herre, vill rädda så många som möjligt. Om så faktiskt är fallet ber jag Dig i största ödmjukhet att kasta Ditt allseende öga på debit här – jag är rädd för att det för varje förlorat får som söks upp och förs hem till den kristna fållan kan komma att förloras uppemot 99 asiater, en rädsla som får tjäna som en bisarr modern motpol till den kända liknelsen från nya testamentet.  

Det kan knappast vara värt det, tänker jag, men nämnas bör att den tanken grundar sig helt och hållet på torftig jordbunden matematik, på mitt seende såsom i en spegel av brons, och på att min plädering bygger på att det hela faktiskt handlar om ett “worst case”-scenario, det vill säga att det brinner så utav helsefyr där nere… vilket jag egentligen inte tror är fallet, men för säkerhets skull inflikar jag här under bönestunden min vånda gällande de av glädjebudskapet onådda. 

I övrigt bekänner jag att jag har dristat mig till att byta böneupplägg och att jag som bäst hemfaller till något man kunde kalla Änkan-Domaren-Cato-metoden. 

Änkan, hon som envist sökte sin rätt hos Domaren, varpå den senare uppgivet konstaterade: “Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.” Cato, som avslutade sina anföranden i senaten med “för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”, vilket till sist skedde. Jag väntar mig att Du ska bli så trött på min envishet att Du ger med dig och låter mig få möjlighet att göra det jag uppfattar som fyllt av mening. 

Tack för att Du alltid är med mig, kanske i synnerhet när jag inte förstår hur och varför. Amen.

Jag är överens med Einstein: tiden är relativ. Förutom att jag uppskattar hans något mera omfattande teori som gör att satelliterna hjälper mig att träffa rätt med bilen när jag åker ut och stämmer pianon och flyglar så har jag noterat ett slags Einstein Light-fenomen:

När jag just vaknat går minuterna väldigt långsamt, senare rinner de iväg som bara den. Och, som Bo Carpelan sa under festtalet på Svenska hobby- och hantverksfondens utdelningsfest då för många år sen så är det tre osannolikt långa minuter som passerar innan mikrovågsugnen plingar till.

Tid har sysselsatt grekerna väldigt mycket genom historien, så grekiskan har flera ord för tid, lite som samiskan har för snö. Den tid som löper kronologiskt är som ordet antyder chronos. Det är också ordet för ett år. En tid. Jag ska köpa ny bil i tiden, i nästa år. Den speciella tiden är kairos, vilket också är ordet för “väder”. Hur är tiden nu – regnar det fortfarande?

Våren är öppning. Sommar är den goda tiden. Hösten är fallfrukt. Vinter är kyla, frost.

“Har du tid för en kaffe?” använder inte chronos, utan kairos. Speciell tid, inte minuter som tickar på. Fint tycker jag.

Jag jobbar som bäst med ljudet som spelades in i samband med att två föreställningar av musikalen Natten är ännu ung videofilmades våren 2015.  Ett väldigt omfattande arbete, ljudbehandlingen. Jag har flera gånger sökt finansiering för att få tid att kunna göra det ordentligt, första gången redan hösten 2015. Men icke.

Svenskfinlands enda genomkomponerade musikal i storskaligt format. Librettot baserat på Lars Sunds tidlösa bok och musiken komponerad av mig. Två jakobstadsbor och en skicklig dramaturg från en annan småstad, Kiruna. Något fullständigt nytt, något väldigt eget, något som håller hög klass.

Makrofondalt:
“– Ja ja, men det har ju gjorts redan. Råkar du ha någon god idé om ett nytt projekt? Vi tycker väldigt mycket om nya projekt!”

… och, mikrourbanlokalt:
“– Vi satsar hellre på något eget.”

Diskussionerna har varit lika produktiva som, för att citera en god vän till mig, stiga in i en sopskrubb och diskutera med ett kvastskaft.

Nu gör jag då ljudediteringen med milt våld, på talko eller vad vi ska kalla det. Jag har alltid trivts bra med att arbeta ideellt och intresserar mig inte särskilt mycket för pengar, men amorteringar och hushållsräkningar malar på regelbundet, kompromisslöst, kronologiskt. Det finns en uppenbar konflikt där, mellan det som bara måste göras för att jag inte ska bli bitter och trasig och mellan det som bara måste göras för att lampor ska lysa och mat ska finnas i kylskåpet.

Problemet är att jag är en ensaksmänniska, fokuserar på en enda sak i taget. I många fall är det en styrka, i andra fall är det en klar belastning. När jag fastnar i det för stunden viktiga så sitter jag cementerad där, ända tills realiteterna kommer emot. Eller i ärlighetens namn sitter jag kvar en ganska lång stund efter att realiteterna kommit emot. 

Jag borde kunna ha flera bollar i luften samtidigt, men jag kan helt enkelt inte. Fotbollskonst, fokusering på den enda bollen, det finns något vackert i det också, men det ställer till det. Kairos mot Chronos. Just nu står det 0-1 för bortalaget, och vi är redan inne på övertid.

Injury time, som övertid heter på engelska. Passar bra. Tillägg för skador är något jag skulle behöva. Men nu dras skadetiden – den tid då jag inte kan spela – bort från den egentliga matchtiden, och det är fusk. Gult kort för det systemet. Om någon tvivlar så låt oss genomföra en VAR-kontroll.

Allt kollas i imperfekt, som i livet i övrigt. VAR det mål? VAR det offside? VAR det ok att visa ut mig, sända mig upp på läktaren för att betrakta hur mitt eget liv utspelas? Kontrollrummet där ovan överväger som bäst. Kanske får jag veta i tidernas tid. 

När jag hittade Torkel Selins andligt fysiska motionsprogram här lite tidigare, “Knäna böj och armar uppåt sträck”, så hittade jag också andra lovande spår på samma skiva. Det borde jag kanske inte ha gjort.

Jag nämnde två andra sånger (“Jag är ingen stjärna”,  “Vi ska fara bortom månen”), och använde samtidigt adjektivet “astronomiska”, allt i ett och samma facebookinlägg. Sedan dess får jag en massa reklamlänkar för astrologi i mitt flöde. 

Antar att algoritmerna inte är så nogräknade gällande skillnaden mellan lag om stjärnor (grekiskans astronomi) och studier av stjärnor (grekiskans astrologi.) Så länge de får en på kroken så är de nöjda, de där rackarna.

I min iver över att ha upptäckt Torkels universum lyssnade jag dessutom på sångerna. Det borde jag kanske inte heller ha gjort.

Jag har ett slags fotografiskt musikminne, ett mycket oförutsägbart och märkligt sådant. En tid efter att jag har hört musik, det räcker ofta med en lyssning, så börjar den spela i bakhuvudet. 

Ibland kan det vara en rikedom, som när jag som tonåring såg musikalen Les Miserables två gånger under en och samma vecka i London och senare kunde spela en hel del av musiken hemma vid flygeln. För det mesta är det bara jobbigt, som nu.

Astrologen från mitt facebookflöde utmanar Torkels tolkningar:
“– Står stjärnorna i linje?”

Torkel:
“– Jag är ingen stjärna, jag är ingen idol, 
men jag vill så gärna sprida lite sol…”

Inte alldeles prickfritt rim, det där sista, men kanske avsiktligt? Inte en bokstav eller prick i lagen ska förgås innan himmel och jord har förgått, säger Jesus.

(Torkel i bakgrunden:“… vill du se en stjärna, så se på Jesus, han den enda evigt klara stjärnan är.”)

Men vad är det som händer när himmel och jord förgår? 

“– Snart en Guds basun hörs skalla, Jesus kommer snart igen.
Då skall babelstornet falla, vetenskapens stora män,
skola skåda med förvåning brudeskarans himmelsfärd,
när de utan bärraket och Sputnik lämnar denna värld”,
svarar Torkel.

Astrologen invänder:
“– Akta dig för Venus kommande influenser! Du förväntas mycket snart bli starkt influerad av Kärleksplaneten, vilket kommer att göra din färd turbulent. Men oroa dig inte. Vår rapport kommer att berätta hur du bör förbereda dig.”

Jag skriver det här under förberedelsen, som fredag heter på grekiska. Förberedelse för sabbaten på lördag. Redan där har vi kastat bort en del bokstäver och streck, den kristna kyrkan helgar med några få undantag söndagen. Trots att himmel och jord inte har förgått. Ännu.

Några vill att en del synnerligen särskilt utvalda bokstäver och streck ur den flera tusen år gamla lagen från mellanöstern ska gälla i västvärlden av idag.

“– Sabbatsbuden skippar vi, och så byter vi dag, det blir bättre så. Bilder vill vi också använda fast det bryter mot budordet, svårt att använda smarttelefonen annars. Men stopp och belägg… sa du homosexualitet, Patrick? Vänta en stund medan jag bläddrar i tredje mosebok!” 

Det låter mest som att göra sig själv till gud, det där. 

Astrologen inflikar:
“– Allt formades under stark influens av Merkurius och Mars. Klicka på länken för att få en utförlig rapport för endast 9.90 USD!” 

… varpå Torkel replikerar: 
“– Ingen skall då kunna säga: ‘Se, jag hade inte råd’,
nej, det kostar inga pengar, man får åka på Guds nåd.
Säg min vän som här har lyssnat, har du ordnat med ditt pass,
eller tänker du ej längre än till månen eller Mars?”

Den lag i vilken inte den minsta bokstav eller det minsta streck ska förgå var skriven för en annan tid. En kulturell miljö i vilken det, för att ta ett exempel, verkar ha varit helt ok att samla in förhudar från nedgjorda fiender och ge dem som brudgåva, som när David ville gifta sig med Mikal.  

Hundra förhudar från nedgjorda filisteer var kravet från Kung Saul. Bra idé tyckte David, och överlämnade hela tvåhundra förhudar. Sen gifte han sig då med Mikal, när det praktiska väl var avklarat.

Nu är det visserligen flera decennier sen jag gifte mig, men jag är nästan säker på att den typen av diskussion aldrig var riktigt aktuell mellan min blivande svärfar och mig då på 90-talet. 

Nånting har uppenbarligen ändrat genom millennierna, och i förändringsprocessen verkar det bli allt svårare att hålla streck. Kvar. Att hållas kvar. Att inte dras med. Att inte lyfta, tillsammans med Torkel.

“Vi skall fara bortom månen, vi skall fara bortom Mars,
vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast.
Vi skall fara hem till Jesus, han som blev vår bäste vän.
Vi skall fara ända in i himmelen.”

En dualistisk tillvaro med geografisk gråskala i tre olika nyanser. Där uppe bortom månen är det skinande vitt, här på jorden är det daskigt grått, nere i dödsriket är det nattsvart.

Att fördumma och förenkla för att göra det lättare för sig. Kristidioti. Inte särskilt mycket fiffigare än astrologidoti. Det är för simpla flöden, det är för enkelt att hitta det man inte visste att man sökte. Sånt är det klokt att reklamera.

Efter att prisjakten upphörde i och med insikterna i den förra texten har det varit plan B, då. Plan B… det låter inte bra, men varför? “B-kvalitet” och liknande uttryck, det är det som färgar det hela.

Det där med att rangordna med hjälp av alfabetet har funkat rätt dåligt, för vad har man gjort när det kommer något som borde gå förbi A, på sätt eller annat? Jo då har man adderat flera a:n. AA-kvalitet på elfenben. AAA-batterier. Knasigt.

Nej, bättre att gå vidare, se plan B som nästa steg. Från alfa till omega, från början till slutet. Visst har vi hunnit till delta nu vad gäller pandemin? Nästa mutation är epsilon, då, om logiken håller. Fyra mutationer ännu längre fram kommer viruset förhoppningsvis – och kanske också sannolikt – inte att störa oss ett iota längre. Övergå i nån form av säsongsinfluensa, säger de som vet. 

Men jag skenar iväg genom alfabetet alldeles i onödan. “Alfabetet” är bokstavligen AB på grekiska, uttalas ‘alfavita’, så låt oss stanna vid B som jag hade tänkt inledningsvis, innan det bar av för mig så där alldeles.

Plan B, plan B. Låt kossan tänka… men vad ska jag göra då? Stirra passivt framför mig? Ok, jag ser på bokstäver som jagar iväg markören över datorskärmen till höger, till höger, sen hopp nedåt till vänster, och sen till höger, till höger… och när jag stannar blinkar markören liksom för att retas, så jag skriver mera text. Det är det jag gör nu, när kossan med sitt stora huvud tänker i stället för mig. Eller i mitt ställe. Eller på sitt ställe. I sitt stall. 

“– Det heter fähus, Patrick.” Jo jag vet, men jag tog mig en konstnärlig frihet där, för språkets skull. Konst är en sanningsbärande lögn, kom inte dragande med facit mitt i skapandeprocessen, tack.

Det senaste var inte riktat till någon läsare, utan till den där rösten inom som är så irriterande korrekt av sig.

Och just när den käbblar med mig inser jag vad plan B är! “En insikt”, säger den förnuftige. “En uppenbarelse”, säger den fromme. “En galenskap”, säger min korrigerande inre röst.

Fixerad vid skärmen såg jag inte skogen för tråden. Plan B är den här bloggen. Jag sätter upp en funktion som gör det möjligt för läsare att donera pengar, i syfte att göra det möjligt för mig att fortsätta skriva, att göra det möjligt för mig att slippa göra det omöjliga, det som min kropp inte accepterar – att jobba heltid med fysiskt belastande arbete.

Och min inre röst skrattar så den kiknar! Den får sin näring ur jantelagen, ser ni, och nu fick den minsann bränsle så det räcker. Haha, den är en lustig figur, om den får säga det själv.

Efter en stund har den hämtat sig, och vill diskutera allvar med mig:

 “– Ja ja, pröva på du bara. Halvtidsjobb och sen typ 26,90 euro per månad i donationer… det låter som en strålande idé det där, Patrick!
Folk läser gärna, till och med det du skriver, men ingen betalar just något för nånting numera, allt finns på nätet, allt är gratis, det råder ett totalt överutbud, det understa ruttnar, ingen – ingen – kommer att betala för att läsa något på en udda blogg som är skriven på ett språk som sisådär en promille av jordens befolkning talar.”

“– Men ingen behöver ju betala nåt heller”, säger jag, “texterna är tillgängliga för alla.”

“– Men varför över huvud taget ge möjlighet till donationer då?”

“– För att en av de få saker jag kan göra när kroppen inte lyder är att sitta i soffhörnet och skriva. Och för att det faktiskt kan finnas människor som vill visa sin uppskattning genom att hjälpa mig att kunna göra just det.”

“– Men kom igen nu, några euro nu som då…”

“– Exakt. Några euro nu som då. Änkans skärv, fem bröd, två fiskar. Hur vet du att det inte välsignas?”

Nu byter rösten anfallsvinkel, för den kan inte hantera sånt som är förunderligt, bara sånt som är rationellt: 

“– Är det inte en form av pengainsamling som behöver tillstånd, då?”

“– Nej, det är det inte. Donationer som ges i syfte att upprätthålla bloggen, t.ex. genom att producera material, behöver inte särskilt tillstånd och faller dessutom utanför momsbeskattningen. Själva texterna faller under lagen om upphovsrätt. Det kan jämföras med streaming-tjänster för musik.”

“– Är du riktigt säker på det?“

“– Så säger skatteverket.“

“– Jaha. Nå, pröva på du bara, som sagt. Nej, hör du, det där blir till ingenting, det.”

När rösten har slut på sakargument blir den just så där tjurig, och tystnar för en stund. Under tiden arbetar jag med det tekniska som behövs för att kunna ta emot donationer på bloggen. När den här texten publiceras är det hela redan klart. Tryck gärna på den gröna knappen om och när det känns rätt, så ser vi framtiden an tillsammans.   

En plan tar form, vi kan kalla den plan A: jag borde vinna ett pris av något slag! Då skulle jag kunna köpa mig fri från ekorrhjulet för en stund.

Ett pris, ett pris, hmm… ett ögonblick, jag bläddrar… här! “jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga.”

Exakt, så tänker jag! Problemet är att när jag löper mot målet för att vinna priset så sträcker jag mig innan jag nått det som ligger framför mig. Fullkomligt fiasko.

Det är ju just att springa och röra mig som jag har svårt med. Det är inget traditionellt ekorrhjul jag snurrar runt i liksom av egen kraft, det är mera som att hjälplöst svepas med i en ond cirkel. En ond cirkel stående på kant med en lömsk ekorre som trampar upp farten, kanske? Där ekorren får symbolisera det samhälle som kräver att vi är fysiskt produktiva även när så inte låter sig göras?

Nja… det verkar inte alldeles rättvist mot ekorren. Den trampar på för att den är ekorre, ju, inte av illvilja. Djur är bara djuriska, sig själva. Och inte kan det väl vara samhällets fel heller, samhället är väl bara en slags neutral mekanism vi själva konstruerat?

Himmel vad det blev rörigt det här. Kanske dags att, hur är det svenskarna säger, stämma av med mig själv? Ja, det är dags: “– Låt kossan tänka som har stort huvud, Patrick.” Ett visdomsord som låter helt fantastiskt bra på dialekt, och som dessutom är så härligt jantelagsösterbottniskt på nåt sätt. Kolugn återvänder jag nu från irrfärden.

Jag har försökt höja arbetsbelastningen under några veckors tid, men kroppen säger ifrån. Mitt hälsoläge tillåter helt enkelt inte mera än halvtidsjobb.

Därav tanken om prisjakt jag nämnde inledningsvis. Men priser är svåra att få. Man borde göra något prisvärt, tänker jag mig, och de som prisas är ofta sådana som gör en enda sak riktigt bra och som har ägnat hela sitt liv åt just detta enda.

Där har jag nog ställt till det för mig själv, är jag rädd. Jag vattnar mitt inre nyfiket och ymnigt, och en massa olika plantor växer upp. Jag trivs i den trädgården, skulle inte vilja vara någon annanstans, men samtidigt inser jag ju att jag knappast kan komma dragandes med sju sorters blommor när det är specialuppdrivna orkidéer som tenderar att kamma hem prispengar.

Jag fick ett ungdomspris nån gång, kanske 1992? Då var jag ung och lovande. Några år senare var jag ännu lovande. Nu är jag… ja, ni förstår. Mogen. Fullkomlig.

Det att jag inte får priser längre betraktar jag som en “testad sak!”  … en spontan och högljudd replik från min klasskamrat i högstadiet under biologitimmens sexualundervisning när vår förlägne lärare – det här var ändå under det sexualundervisningsfumliga 80-talet – rodnande nämnde att mannen inte kan urinera och ejakulera samtidigt…

“Testad sak!” Klasskamraten kastades huvudstupa ut i annexets korridor i en handgriplig manöver som skulle få dagens skollagstiftare att gå sönder inombords. Det var tider det.

Det hjälps inte – plan A får stryka på foten. Jag behöver en plan B. 

Jag tänker på att jag är drygt femtio år och fortfarande inte förstår varför jag lever vidare. Eller jo, jag förstår det rent tekniskt, vad gäller kroppen, det fysiologiska. Jag är ännu inte död. Jag förtydligar: jag förstår inte idén med att leva vidare.

Jag tror att jag har gjort mitt, rent evolutionistiskt. Reproducerat mig och sånt. Sedan dess går jag mot döden var jag går. Sällan man hör den psalmtexten som bakgrundsmusik i Sommar med Ernst och andra må bra-program.

Opiatisk tomgång i väntan på evighet, för några troende. Allt ska brinna, helst så fort som möjligt så vi slipper denna jämmerdal. En delorsak till Halpa-hallis estetiskt sett något tveksamma arkitektur, då byggnaderna ändå är att betrakta som högst tillfälliga. Också en delorsak till att så många evangeliska kristna inte verkar ha nåt emot att kasta in kol i uppvärmingen av klimatet.

Detta varvat med ivrig konsultation av bibelns sista bok, för nu händer det ser ni. Svårt att hitta ett tydligare exempel på människans självcentrering – uppenbarelseboken, som skrevs för snart 2000 år sen, den handlar om mig och min tid! Så har det i och för sig varit alldeles från början – i varje generation har det funnits grupperingar som trott sig leva i den yttersta tiden. En evig väntan har det blivit av det hela.

Undrar om religioner med reinkarnation har det bättre eller sämre? Ingen vila där åtminstone, tillbaka som råtta eller blomma eller hund eller mus eller lejon eller människa version 2, om man varit duktig. Sen kanske människa version 3, om man varit duktig igen.

Kan en duktig mus reinkarneras som människa? Jag vet för lite om det där. Enligt kristendomen syndar djuren inte. Kattens lek med råttan är kattens fulla jag, precis som den var tänkt att vara. Om djuren är obundna av moral, hur kan de då så att säga uppgraderas? Aah, det kanske är så att det är en nedgradering att övergå till att bli människa… så måste det vara. Målet är att reinkarneras in i sitt fulla djurjag, fri från arvssynd och annat tjafs man envisas med att tala om.

Fast helt enkel och sorgfri kan den djuriska tillvaron ändå inte vara. De är så mycket mer utsatta när de lever sina liv så där fullt ut, utan skyddräcken. Vill det sig illa så fångas de av oss och, ja, äts upp, görs till kläder, och sånt. Och även om de undgår att bli föda för rovdjur eller människor så kan de råka ut för andra riktigt jobbiga saker:

Tänk på den massiva folk… nej, djurvandring (fast det stämmer inte heller, inte alla djur vandrar, hmm…)… djurimmigration från externa multipla punkter A till en enda punkt B, Noaks ark. Bara för att vi människor gjorde bort oss big time.

Väldigt lång väg för t.ex. sengångare från den amerikanska kontinenten ner till det som idag är mellanöstern. Krävs god planering. Sen flyta runt, överleva, ta sig ut på landgången och traska/kräla/hoppa tillbaka med sin partner. Tur att djur inte tänker på sånt, för det skulle rimligtvis ha gett upphov till en himla press gällande reproduktionen just där: skaffa ungar, eller dö ut.

Sanslöst stor farkost också, med rum för 10 miljoner arter. Ännu ett skede där man inte ska ta fram räknestickan om man hävdar att bibelns berättelser till alla delar är historieskrivning. Fast tummen upp för kreativiteten hos de bokstavstrogna – det är en konst i sig, dessa fantastiska lösningar på logiskt sett olösliga problem. Den hardcore-fundamentala tolkar så det står härliga till i läsningen av det som är så klart skrivet att det inte behöver tolkas. Annars går det inte ihop, och då rasar allt ihop som ett korthus. Föddes inte Jesus av en jungfru så är det kört, till exempel. En lite konstig sak att hänga upp sig på tycker jag.

Religion är en märklig sak. Institutionaliserad tro. Institutioner som finns till för institutionens egen skull, de är ett otyg. Så många utbildningar som främst verkar finnas till för att skapa arbetskrafter för lärarkår och personal. De studerande blir det bränsle som driver den maskin som spottar ut månadslöner. Studerande som en slaggprodukt av en övre medelklassekonomi. Förtroendevalda som agerar som om de som valt in dem inte kan bestämma själv – något som är till lika delar fantastiskt lustigt och totalt absurt – är ett fenomen som uppfattas som helt naturligt av många.

Nah, yttre ramar, ekande lokaler, slaktoffer och böner. Profeterna skulle även idag gå på högvarv över hur vi lyckas ställa till det för oss.

Jag trivs med att vara ensam. Ibland har jag haft blåögda drömmar om att leva som eremit. I mitt fall skulle jag dessvärre behöva ha ett apotek på gångavstånd, vilket liksom skjuter hål på hela idén med isoleringen. Den där attans oupptäckta borrelian hann söndra så mycket i kroppen under 15 år, så jag shoppar piller som när andra går till snabbköpet.

Kramperna i överkroppen är det värsta symtomet, och måhända sitter det en liten djävul – kanske en avlägsen släkting till åklagaren i Job – och trycker på knappen just när jag mår som bäst. Attackerna kommer från ingenstans, och är fullständigt förlamande i stunden. Därav pillren. Opium för folket.

Min professor i komposition i New York utexaminerades med toppbetyg och universiteten stod på kö för headhunting. Han fick nog och flyttade ut i öknen i tre år (tror jag det var.) Fick mat utburen en gång i månaden.

“Patrick, du isolerar dig fysiskt på det sättet, men du tar med dig själv dit ut. Du flyr egentligen ingenting.“

Jag trivs de facto också med andra människor, så det råder ingen egentlig motsättning där. Vad jag skyr som pesten är konstlade sammanhang där man är fördefinierad.

Kanske kunde jag bli ett modernt pelarhelgon. Nån form av mat- och medicinhiss upp till den nådda höjden.

Ett kraftigt överskattat bibelcitat är det om att man, ifall man hade tro som ett senapskorn, kunde flytta berg. Inga berg flyttade ännu så långt jag känner till (Smerdjakov i Bröderna Karamazov har en fenomenal utläggning om det där kommer jag ihåg nu plötsligt, måste kolla upp den texten igen.)

Sannolikt uppfattar vi skalan helt fel. Den som trott allra mest har förmodligen haft en tro i storlek av en mikrob. Då är det hela mindre underligt. Allt handlar om perspektiv, ser jag från min tilltänkta plattform där uppe. Eller så handlar det hela om bildspråk, och då kan man inte låta bli att lida med alla som försökt flytta berg genom åren.

Någon idiot kör motorcykel i hög fart på 30-gatan utanför vårt hus, om och om igen. Idiot som i ordets grekiska ursprung, efter eget huvud. Här blir dock sällan katter överkörda, de lär sig spelreglerna. Om nattlig mopedkörning av inspirerade unga och daglig bil- och motorcykelkörning av i tanken isolerade vuxna plötsligt upphörde skulle omgivningen, paradoxalt nog, med stor sannolikhet bli farligare för katterna.

I djurväg kan även nämnas den hare med tre öron som dök upp i Vörå (ÖT idag). Den är väldigt intressant, enligt genetikforskaren Gabriella Lindgren vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Också enligt mig som lekman. Sådana ser man inte varje dag, är min första impuls.

Birgit, “som sedan tidigare har ett visst intresse för harar”, vill förbli anonym. Hon kontaktade media som följd av en tidningsnotis om att SLU “vill samla in kroppar av harar med tre öron, om någon jägare skulle råka skjuta en sådan i harjakten.”

Birgit är knappast intresserad av att skjuta harar och exportera dem. När man skjuter ingen hare. I stället tog hon bilder och exporterade sådana. En tidigare bild av en annan treörad hare, inskickad av en privatperson i Sverige, var startskottet för undersökningen som aktiverade också Birgit.

Sen dess har SLU “också fått uppgifter om harar med fyra öron.” Det hela befinner sig i accelerationsfasen.

Kvalitet i konstnärligt uttryck spelar ingen roll. Inte där jag bor. Märkligt ställe att bo på. Att välja att bo på. Många är så nöjda, så nöjda, vill inget mera. Är det det som kallas livskvalitet? Landets lyckligaste städer hittas i knutarna.

Arbeta, sen hem, sen tillbaka till arbetet. Veckoslut. Sen arbete, och hem igen. Runt runt runt. Semester då allt ska hända på en gång, allt det som inte hände under arbetet. Liv som äger rum på beställning.
Opium för folket, det man tror på. Gud eller annat, vad som helst som får en att arbeta förnöjt.

Det här är ingen plats för kultur, som den polske violinläraren uttryckte det när han såg ut över torget här. Så rätt han hade, den gode Pavel. En kulturell öken. En ökenlik kultur. Någon oas här och där, annars sand som viner i ögonen på dem som orkar hålla ögonen öppna.

Tänk om allt är så enkelt som det verkar. Tänk om facebookflöden är sanna: glada människor, bra väder, solnedgångar, båtar, blommor, promenader med hundar, liv som älskas. Bakom tangentbordet är det ofta mörkare, svårare, jobbigare. Mera arbete, mindre semester. Arbete elva månader, semester en. Tid för liv är en bristvara.

Förslöande vardagsrutin. Måste hitta livet i vardagen: hur? Medelst opium av ett eller annat slag, eller eventuellt medelst opium med… stort o? Omega, som det heter på grekiska, i motsats till omikron, det lilla o:t, som i webbadressen till lokaltidningen, ot.fi, där Sofie Stara skrev om opium med Ω för folket, alltså farmaceutiskt talat, för en tid sen. USA har tagit Marx lite väl bokstavligt, verkar det som. Måste läsa det igen.

Den glada arbetaren som sjunger på väg till jobbet. Som kommer hem och äter middag med sin familj. Som trots förnöjsamhet och total lycka hinkar i sig rödvinsglas eller halsar mellanöl för att kunna slappna av framför TV:n. Inte tänka, bara vara, njuta. Elva timmar ordnat program, en timme berusande frihet.

Rödvin och opium går numera bättre ihop än man kunde föreställa sig. När jag var liten drack troende huvudsakligen liksom i smyg, för sig själva i sin inre samförstådda krets, och då och då offentligt med andra ur kalken, utgiven för alla. De privata inköpsfärderna gick ofta till Alko i grannstaden. Skenheligt? Jovisst, men också omsorgsfullt enligt Paulus. Bli inte en stötesten för dina bröder och systrar i kön på Alko i hemstaden.

Det var kö på den tiden, och så kom man fram till disken och köpte varor, som vid handelslaget. Inte för att jag själv köade som sjuåring, precis, men jag såg det uppifrån, från en av luckorna i himlen, eller… det där var lite överdrivet, för effektens skull, det ska medges: det var från ett av fönstren i huset på Himmelsbergsgatan. Alko vägg i vägg med Haldin & Roses bussar. Sällan har en diskussion om hur många s man använder i sammansatta ord (högst två, för övrigt) varit så irrelevant. Det var en riktig busstation, det där.

Vilket vackert namn på gatan! Men nog skall det till österbottniskt plattland för att låta en höjning på några tiotals meter nå upp till himlen, dit till luckorna som öppnas när det regnar. Dit där stjärnljus lyser genom små perforeringar. Strålglans bakom firmamentet. Tre dimensioner: Ovan, Här, Under.

Himmel, Jord, Dödsrike.

Varmt är det ju i och för sig där nere, eller rättare sagt där inne, så det går att konstruera ett brinnande helvete så här i efterhand om man har riktigt god fantasi. Men då tänjer man nog ordentligt på reglerna. Att ha överseende med gammal uppfattning om jorden som en platt pizza samtidigt som man använder modern kunskap om vad jordens kärna består av… det låter lite som falskspel för mig.

På tal om värme är de grekiska bränderna nu under kontroll, enligt landets räddningstjänst och ÖT med litet o. Det har varit ohyggliga temperaturer där kring Medelhavet, upp mot 50 grader. Ännu en del celsius saknas dock innan vattnet i trakten av de sju församlingarna övergår i den Eldsjö i vilken också döden och ondskan ska kastas ner.

Vidare flög en fladdermus av arten trollpipistrell från London ända till ryska Moglino, för att där attackeras av katt. Fladdermusen ringmärkt på London Zoo. Denna “upptäckt på dödsbädden gav henne en plats i historieböckerna”, enligt TT.
Det är bra fluget, men visst verkar det vara lite väl okomplicerat att skriva historia numera.