Gud, varför lyssnar du inte? Troligtvis är mina böner för egoistiska. Men hur altruistiskt jag än ber så svarar du ju ändå inte?
Här försöker jag förvalta mitt pund, den nådegåva jag har, och ser du nej, det kan jag inte göra. Det finns inga sådana möjligheter.
Brottas man med Gud får man räkna med en och annan spark i skrevet. Så gick det för Jakob. Modigt gjort hur som helst. Värre saker kan hända. Och välsignad blev han genom sin ihärdighet. Så jag sällar mig till skaran.
“Nej, Patrick, man ska inte bara kräva och kräva. Börja med att tacka för allt och att be för andra” – underförstått kan man då efteråt liksom glida över på den personliga önskelistan. Jag vet inte, låter som ett slags försäljningstrick det där.
Gud, tack för a, b, c, och jag ber för d, e, f, g, h som är sjuka och i, j, k, l som har det svårt just nu och för m, n, o i deras uppdrag för vårt land och för p, q, r i församlingen och för s, t, v i min familj och för vännerna x, y, z, åå… äh … öh… jo det var en annan sak också, förresten: [ … ]
? Vad är det där för himladravel?
Jag har svårt att tro att Gud skulle vara så lätt att finta bort. Inte påminner det särskilt mycket om Psaltaren heller; många av bönerna i den boken skulle passa väldigt dåligt in i alfa- och beta-kurser och sånt i dagens församlingar, är jag rädd.
(“Beta” är från grekiskan och uttalas “vita”. Vita kurser i kristet liv låter ljust och bra, tycker jag, kanske läge att fonetisera om vårt omoderna uttal?)
Apologeter inflikar sannolikt att jag inte vet vilka gåvor jag har att förvalta, och att Herrens vägar äro outgrundliga. Vete fåglarna, det låter som en ursäkt det också. Jag är rätt klar över var min styrka och mina möjligheter ligger, men i det här karga klimatet finns inget rum för sånt.
Det är som att bo mitt ute på en åker när ens speciella nådegåva är fiske. Eller att bo ute i öknen om ens gåva handlar om människofiske. Förutsatt att man inte läser bibelordet bokstavligt och kastar ner krokar från pelarhelgonplattformen för att se om det nappar ifall någon händelsevis förirrat sig ut i ödemarken. Det vore nåt att testa för fundamentalisterna.
Tänk att jag var så naiv att jag trodde att om nånting är bra så har det automatisk bärkraft. Fantastiskt aningslöst. Vår så kallade kultur är inte mycket att hänga i julgranen, och ju snävare cirklarna är desto absurdare blir det hela.
Musiken jag skrev till musikalen då för några år sen håller var som helst i världen. Vad hjälper det, när sammanhanget är slutet? Många säger att musikalen var i världsklass, men många säger också att Jazzoos jamkvällar är som att förflyttas till Village Vanguard eller Blue Note i New York. Allt är fantastiskt, det vimlar av kvalitet, här i vår lilla stad.
Det är lätt att nå takhöjd, och där tar det slut. Alla med huvudet i taket, ingen sticker upp.
Bitterhet, den måste man fightas mot, eftersom den äter upp en inifrån. Men när själva systemet äter upp en utifrån, vad är att föredra? Det kan hända att det går på ett ut, det hela.
Befriande att tänka, eller snarare att forma tankar genom att skriva ner dem. Hoppet det sista som lämnar människan, nja… det måste väl ändå vara tanken? Kan ju vara en tanke om hopp, förstås, om vi ska jämka lite.
Om vi inte tänker, är vi inte då? Svårt att bedriva empirisk forskning på den punkten. Är vi vad vi tänker, då? Hemska tanke.