Jag är överens med Einstein: tiden är relativ. Förutom att jag uppskattar hans något mera omfattande teori som gör att satelliterna hjälper mig att träffa rätt med bilen när jag åker ut och stämmer pianon och flyglar så har jag noterat ett slags Einstein Light-fenomen:
När jag just vaknat går minuterna väldigt långsamt, senare rinner de iväg som bara den. Och, som Bo Carpelan sa under festtalet på Svenska hobby- och hantverksfondens utdelningsfest då för många år sen så är det tre osannolikt långa minuter som passerar innan mikrovågsugnen plingar till.
Tid har sysselsatt grekerna väldigt mycket genom historien, så grekiskan har flera ord för tid, lite som samiskan har för snö. Den tid som löper kronologiskt är som ordet antyder chronos. Det är också ordet för ett år. En tid. Jag ska köpa ny bil i tiden, i nästa år. Den speciella tiden är kairos, vilket också är ordet för “väder”. Hur är tiden nu – regnar det fortfarande?
Våren är öppning. Sommar är den goda tiden. Hösten är fallfrukt. Vinter är kyla, frost.
“Har du tid för en kaffe?” använder inte chronos, utan kairos. Speciell tid, inte minuter som tickar på. Fint tycker jag.
Jag jobbar som bäst med ljudet som spelades in i samband med att två föreställningar av musikalen Natten är ännu ung videofilmades våren 2015. Ett väldigt omfattande arbete, ljudbehandlingen. Jag har flera gånger sökt finansiering för att få tid att kunna göra det ordentligt, första gången redan hösten 2015. Men icke.
Svenskfinlands enda genomkomponerade musikal i storskaligt format. Librettot baserat på Lars Sunds tidlösa bok och musiken komponerad av mig. Två jakobstadsbor och en skicklig dramaturg från en annan småstad, Kiruna. Något fullständigt nytt, något väldigt eget, något som håller hög klass.
Makrofondalt:
“– Ja ja, men det har ju gjorts redan. Råkar du ha någon god idé om ett nytt projekt? Vi tycker väldigt mycket om nya projekt!”
… och, mikrourbanlokalt:
“– Vi satsar hellre på något eget.”
Diskussionerna har varit lika produktiva som, för att citera en god vän till mig, stiga in i en sopskrubb och diskutera med ett kvastskaft.
Nu gör jag då ljudediteringen med milt våld, på talko eller vad vi ska kalla det. Jag har alltid trivts bra med att arbeta ideellt och intresserar mig inte särskilt mycket för pengar, men amorteringar och hushållsräkningar malar på regelbundet, kompromisslöst, kronologiskt. Det finns en uppenbar konflikt där, mellan det som bara måste göras för att jag inte ska bli bitter och trasig och mellan det som bara måste göras för att lampor ska lysa och mat ska finnas i kylskåpet.
Problemet är att jag är en ensaksmänniska, fokuserar på en enda sak i taget. I många fall är det en styrka, i andra fall är det en klar belastning. När jag fastnar i det för stunden viktiga så sitter jag cementerad där, ända tills realiteterna kommer emot. Eller i ärlighetens namn sitter jag kvar en ganska lång stund efter att realiteterna kommit emot.
Jag borde kunna ha flera bollar i luften samtidigt, men jag kan helt enkelt inte. Fotbollskonst, fokusering på den enda bollen, det finns något vackert i det också, men det ställer till det. Kairos mot Chronos. Just nu står det 0-1 för bortalaget, och vi är redan inne på övertid.
Injury time, som övertid heter på engelska. Passar bra. Tillägg för skador är något jag skulle behöva. Men nu dras skadetiden – den tid då jag inte kan spela – bort från den egentliga matchtiden, och det är fusk. Gult kort för det systemet. Om någon tvivlar så låt oss genomföra en VAR-kontroll.
Allt kollas i imperfekt, som i livet i övrigt. VAR det mål? VAR det offside? VAR det ok att visa ut mig, sända mig upp på läktaren för att betrakta hur mitt eget liv utspelas? Kontrollrummet där ovan överväger som bäst. Kanske får jag veta i tidernas tid.