En plan tar form, vi kan kalla den plan A: jag borde vinna ett pris av något slag! Då skulle jag kunna köpa mig fri från ekorrhjulet för en stund.
Ett pris, ett pris, hmm… ett ögonblick, jag bläddrar… här! “jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga.”
Exakt, så tänker jag! Problemet är att när jag löper mot målet för att vinna priset så sträcker jag mig innan jag nått det som ligger framför mig. Fullkomligt fiasko.
Det är ju just att springa och röra mig som jag har svårt med. Det är inget traditionellt ekorrhjul jag snurrar runt i liksom av egen kraft, det är mera som att hjälplöst svepas med i en ond cirkel. En ond cirkel stående på kant med en lömsk ekorre som trampar upp farten, kanske? Där ekorren får symbolisera det samhälle som kräver att vi är fysiskt produktiva även när så inte låter sig göras?
Nja… det verkar inte alldeles rättvist mot ekorren. Den trampar på för att den är ekorre, ju, inte av illvilja. Djur är bara djuriska, sig själva. Och inte kan det väl vara samhällets fel heller, samhället är väl bara en slags neutral mekanism vi själva konstruerat?
Himmel vad det blev rörigt det här. Kanske dags att, hur är det svenskarna säger, stämma av med mig själv? Ja, det är dags: “– Låt kossan tänka som har stort huvud, Patrick.” Ett visdomsord som låter helt fantastiskt bra på dialekt, och som dessutom är så härligt jantelagsösterbottniskt på nåt sätt. Kolugn återvänder jag nu från irrfärden.
Jag har försökt höja arbetsbelastningen under några veckors tid, men kroppen säger ifrån. Mitt hälsoläge tillåter helt enkelt inte mera än halvtidsjobb.
Därav tanken om prisjakt jag nämnde inledningsvis. Men priser är svåra att få. Man borde göra något prisvärt, tänker jag mig, och de som prisas är ofta sådana som gör en enda sak riktigt bra och som har ägnat hela sitt liv åt just detta enda.
Där har jag nog ställt till det för mig själv, är jag rädd. Jag vattnar mitt inre nyfiket och ymnigt, och en massa olika plantor växer upp. Jag trivs i den trädgården, skulle inte vilja vara någon annanstans, men samtidigt inser jag ju att jag knappast kan komma dragandes med sju sorters blommor när det är specialuppdrivna orkidéer som tenderar att kamma hem prispengar.
Jag fick ett ungdomspris nån gång, kanske 1992? Då var jag ung och lovande. Några år senare var jag ännu lovande. Nu är jag… ja, ni förstår. Mogen. Fullkomlig.
Det att jag inte får priser längre betraktar jag som en “testad sak!” … en spontan och högljudd replik från min klasskamrat i högstadiet under biologitimmens sexualundervisning när vår förlägne lärare – det här var ändå under det sexualundervisningsfumliga 80-talet – rodnande nämnde att mannen inte kan urinera och ejakulera samtidigt…
“Testad sak!” Klasskamraten kastades huvudstupa ut i annexets korridor i en handgriplig manöver som skulle få dagens skollagstiftare att gå sönder inombords. Det var tider det.
Det hjälps inte – plan A får stryka på foten. Jag behöver en plan B.