Efter att prisjakten upphörde i och med insikterna i den förra texten har det varit plan B, då. Plan B… det låter inte bra, men varför? “B-kvalitet” och liknande uttryck, det är det som färgar det hela.
Det där med att rangordna med hjälp av alfabetet har funkat rätt dåligt, för vad har man gjort när det kommer något som borde gå förbi A, på sätt eller annat? Jo då har man adderat flera a:n. AA-kvalitet på elfenben. AAA-batterier. Knasigt.
Nej, bättre att gå vidare, se plan B som nästa steg. Från alfa till omega, från början till slutet. Visst har vi hunnit till delta nu vad gäller pandemin? Nästa mutation är epsilon, då, om logiken håller. Fyra mutationer ännu längre fram kommer viruset förhoppningsvis – och kanske också sannolikt – inte att störa oss ett iota längre. Övergå i nån form av säsongsinfluensa, säger de som vet.
Men jag skenar iväg genom alfabetet alldeles i onödan. “Alfabetet” är bokstavligen AB på grekiska, uttalas ‘alfavita’, så låt oss stanna vid B som jag hade tänkt inledningsvis, innan det bar av för mig så där alldeles.
Plan B, plan B. Låt kossan tänka… men vad ska jag göra då? Stirra passivt framför mig? Ok, jag ser på bokstäver som jagar iväg markören över datorskärmen till höger, till höger, sen hopp nedåt till vänster, och sen till höger, till höger… och när jag stannar blinkar markören liksom för att retas, så jag skriver mera text. Det är det jag gör nu, när kossan med sitt stora huvud tänker i stället för mig. Eller i mitt ställe. Eller på sitt ställe. I sitt stall.
“– Det heter fähus, Patrick.” Jo jag vet, men jag tog mig en konstnärlig frihet där, för språkets skull. Konst är en sanningsbärande lögn, kom inte dragande med facit mitt i skapandeprocessen, tack.
Det senaste var inte riktat till någon läsare, utan till den där rösten inom som är så irriterande korrekt av sig.
Och just när den käbblar med mig inser jag vad plan B är! “En insikt”, säger den förnuftige. “En uppenbarelse”, säger den fromme. “En galenskap”, säger min korrigerande inre röst.
Fixerad vid skärmen såg jag inte skogen för tråden. Plan B är den här bloggen. Jag sätter upp en funktion som gör det möjligt för läsare att donera pengar, i syfte att göra det möjligt för mig att fortsätta skriva, att göra det möjligt för mig att slippa göra det omöjliga, det som min kropp inte accepterar – att jobba heltid med fysiskt belastande arbete.
Och min inre röst skrattar så den kiknar! Den får sin näring ur jantelagen, ser ni, och nu fick den minsann bränsle så det räcker. Haha, den är en lustig figur, om den får säga det själv.
Efter en stund har den hämtat sig, och vill diskutera allvar med mig:
“– Ja ja, pröva på du bara. Halvtidsjobb och sen typ 26,90 euro per månad i donationer… det låter som en strålande idé det där, Patrick!
Folk läser gärna, till och med det du skriver, men ingen betalar just något för nånting numera, allt finns på nätet, allt är gratis, det råder ett totalt överutbud, det understa ruttnar, ingen – ingen – kommer att betala för att läsa något på en udda blogg som är skriven på ett språk som sisådär en promille av jordens befolkning talar.”
“– Men ingen behöver ju betala nåt heller”, säger jag, “texterna är tillgängliga för alla.”
“– Men varför över huvud taget ge möjlighet till donationer då?”
“– För att en av de få saker jag kan göra när kroppen inte lyder är att sitta i soffhörnet och skriva. Och för att det faktiskt kan finnas människor som vill visa sin uppskattning genom att hjälpa mig att kunna göra just det.”
“– Men kom igen nu, några euro nu som då…”
“– Exakt. Några euro nu som då. Änkans skärv, fem bröd, två fiskar. Hur vet du att det inte välsignas?”
Nu byter rösten anfallsvinkel, för den kan inte hantera sånt som är förunderligt, bara sånt som är rationellt:
“– Är det inte en form av pengainsamling som behöver tillstånd, då?”
“– Nej, det är det inte. Donationer som ges i syfte att upprätthålla bloggen, t.ex. genom att producera material, behöver inte särskilt tillstånd och faller dessutom utanför momsbeskattningen. Själva texterna faller under lagen om upphovsrätt. Det kan jämföras med streaming-tjänster för musik.”
“– Är du riktigt säker på det?“
“– Så säger skatteverket.“
“– Jaha. Nå, pröva på du bara, som sagt. Nej, hör du, det där blir till ingenting, det.”
När rösten har slut på sakargument blir den just så där tjurig, och tystnar för en stund. Under tiden arbetar jag med det tekniska som behövs för att kunna ta emot donationer på bloggen. När den här texten publiceras är det hela redan klart. Tryck gärna på den gröna knappen om och när det känns rätt, så ser vi framtiden an tillsammans.