Kvalitet i konstnärligt uttryck spelar ingen roll. Inte där jag bor. Märkligt ställe att bo på. Att välja att bo på. Många är så nöjda, så nöjda, vill inget mera. Är det det som kallas livskvalitet? Landets lyckligaste städer hittas i knutarna.
Arbeta, sen hem, sen tillbaka till arbetet. Veckoslut. Sen arbete, och hem igen. Runt runt runt. Semester då allt ska hända på en gång, allt det som inte hände under arbetet. Liv som äger rum på beställning.
Opium för folket, det man tror på. Gud eller annat, vad som helst som får en att arbeta förnöjt.
Det här är ingen plats för kultur, som den polske violinläraren uttryckte det när han såg ut över torget här. Så rätt han hade, den gode Pavel. En kulturell öken. En ökenlik kultur. Någon oas här och där, annars sand som viner i ögonen på dem som orkar hålla ögonen öppna.
Tänk om allt är så enkelt som det verkar. Tänk om facebookflöden är sanna: glada människor, bra väder, solnedgångar, båtar, blommor, promenader med hundar, liv som älskas. Bakom tangentbordet är det ofta mörkare, svårare, jobbigare. Mera arbete, mindre semester. Arbete elva månader, semester en. Tid för liv är en bristvara.
Förslöande vardagsrutin. Måste hitta livet i vardagen: hur? Medelst opium av ett eller annat slag, eller eventuellt medelst opium med… stort o? Omega, som det heter på grekiska, i motsats till omikron, det lilla o:t, som i webbadressen till lokaltidningen, ot.fi, där Sofie Stara skrev om opium med Ω för folket, alltså farmaceutiskt talat, för en tid sen. USA har tagit Marx lite väl bokstavligt, verkar det som. Måste läsa det igen.
Den glada arbetaren som sjunger på väg till jobbet. Som kommer hem och äter middag med sin familj. Som trots förnöjsamhet och total lycka hinkar i sig rödvinsglas eller halsar mellanöl för att kunna slappna av framför TV:n. Inte tänka, bara vara, njuta. Elva timmar ordnat program, en timme berusande frihet.
Rödvin och opium går numera bättre ihop än man kunde föreställa sig. När jag var liten drack troende huvudsakligen liksom i smyg, för sig själva i sin inre samförstådda krets, och då och då offentligt med andra ur kalken, utgiven för alla. De privata inköpsfärderna gick ofta till Alko i grannstaden. Skenheligt? Jovisst, men också omsorgsfullt enligt Paulus. Bli inte en stötesten för dina bröder och systrar i kön på Alko i hemstaden.
Det var kö på den tiden, och så kom man fram till disken och köpte varor, som vid handelslaget. Inte för att jag själv köade som sjuåring, precis, men jag såg det uppifrån, från en av luckorna i himlen, eller… det där var lite överdrivet, för effektens skull, det ska medges: det var från ett av fönstren i huset på Himmelsbergsgatan. Alko vägg i vägg med Haldin & Roses bussar. Sällan har en diskussion om hur många s man använder i sammansatta ord (högst två, för övrigt) varit så irrelevant. Det var en riktig busstation, det där.
Vilket vackert namn på gatan! Men nog skall det till österbottniskt plattland för att låta en höjning på några tiotals meter nå upp till himlen, dit till luckorna som öppnas när det regnar. Dit där stjärnljus lyser genom små perforeringar. Strålglans bakom firmamentet. Tre dimensioner: Ovan, Här, Under.
Himmel, Jord, Dödsrike.
Varmt är det ju i och för sig där nere, eller rättare sagt där inne, så det går att konstruera ett brinnande helvete så här i efterhand om man har riktigt god fantasi. Men då tänjer man nog ordentligt på reglerna. Att ha överseende med gammal uppfattning om jorden som en platt pizza samtidigt som man använder modern kunskap om vad jordens kärna består av… det låter lite som falskspel för mig.
På tal om värme är de grekiska bränderna nu under kontroll, enligt landets räddningstjänst och ÖT med litet o. Det har varit ohyggliga temperaturer där kring Medelhavet, upp mot 50 grader. Ännu en del celsius saknas dock innan vattnet i trakten av de sju församlingarna övergår i den Eldsjö i vilken också döden och ondskan ska kastas ner.
Vidare flög en fladdermus av arten trollpipistrell från London ända till ryska Moglino, för att där attackeras av katt. Fladdermusen ringmärkt på London Zoo. Denna “upptäckt på dödsbädden gav henne en plats i historieböckerna”, enligt TT.
Det är bra fluget, men visst verkar det vara lite väl okomplicerat att skriva historia numera.