Gud, tack för att jag finns och får vakna till en ny eftermiddag som är din, liksom solen, jorden och jag – som i sången. Inspirerad av detta slår jag till och ber för hela universum; på så sätt glömmer jag ju heller inte bort något eller någon, vilket känns som en lättnad. Jag ber ändå speciellt för alla dem som ännu inte hört de goda nyheterna, och min tanke går då osökt till Asien eftersom folkmängden där expanderar så alldeles.
Jag ber, hoppas och tror att det inte finns någon form av helvete dit ofrälsta och förtappade förpassas. Ifall jag lever i villfarelse på den punkten bönfaller jag Dig i egenskap av ständigt närvarande i Sonen att komma tillbaka hit till oss omedelbart utan dröjsmål, så det inte blir så oerhört västerländskt och kaukasiskt (läs: vithyat) i det nya Jerusalem.
Så många hade oturen, kan man väl ändå säga, att inte födas i någon av de kristna geografiska högborgarna. Risigt utgångsläge. Nu märkte jag att det just gällande asiaterna blev en liten ordvits av det hela, och om detta på något sätt är opassande så ber jag sjuttiosju gånger om ursäkt.
Jag har hört troende kristna mena att orsaken till att Sonen ännu inte kommit tillbaka kunde vara att Du, Herre, vill rädda så många som möjligt. Om så faktiskt är fallet ber jag Dig i största ödmjukhet att kasta Ditt allseende öga på debit här – jag är rädd för att det för varje förlorat får som söks upp och förs hem till den kristna fållan kan komma att förloras uppemot 99 asiater, en rädsla som får tjäna som en bisarr modern motpol till den kända liknelsen från nya testamentet.
Det kan knappast vara värt det, tänker jag, men nämnas bör att den tanken grundar sig helt och hållet på torftig jordbunden matematik, på mitt seende såsom i en spegel av brons, och på att min plädering bygger på att det hela faktiskt handlar om ett “worst case”-scenario, det vill säga att det brinner så utav helsefyr där nere… vilket jag egentligen inte tror är fallet, men för säkerhets skull inflikar jag här under bönestunden min vånda gällande de av glädjebudskapet onådda.
I övrigt bekänner jag att jag har dristat mig till att byta böneupplägg och att jag som bäst hemfaller till något man kunde kalla Änkan-Domaren-Cato-metoden.
Änkan, hon som envist sökte sin rätt hos Domaren, varpå den senare uppgivet konstaterade: “Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.” Cato, som avslutade sina anföranden i senaten med “för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”, vilket till sist skedde. Jag väntar mig att Du ska bli så trött på min envishet att Du ger med dig och låter mig få möjlighet att göra det jag uppfattar som fyllt av mening.
Tack för att Du alltid är med mig, kanske i synnerhet när jag inte förstår hur och varför. Amen.