Hurra! Betalningstjänsten Stripe evangeliserar att donerade medel är på väg! Sammanlagt 28,10 euro har skrivandet här dragit in. Jag undrar vad jag ska göra med alla pengarna?
Jag konsumerar kring 120 st 400 milligrams ibuprofentabletter i månaden just nu, så om jag inte bryr mig om det yttre – vilket jag inte gör, det behöver inte stå Burana på förpackningen – så kunde jag köpa förmånliga sådana för sammanlagt 15,80 euro. Det låter som en bra investering. Kvar blir då 12,30 euro. Måste fundera hur de medlen ska placeras på bästa möjliga sätt.
Jag kunde köpa två fiskar för den resterande summan, vad kostar sådana nuförtiden? Måste rådfråga lokala fiskfiskare, kristna människofiskare har säkert ingen vidare koll på sånt. Sen fem bröd, då. Pengarna kanske räcker. Återstår själva välsignelseakten då när jag har ingredienserna, men min tro är sannolikt för svag där. Jag skulle bli ytterst förvånad om det dök upp en enda extra fisk eller brödskiva på det sättet.
Det är bara en ren gissning att min tro inte räcker till, och den är pessimistisk, men ack så rationell. Det är svårt att få till nåt riktigt oförklarligt numera, och det tycker jag är lite synd.
Synd också att sån här motsats till TikTok – AntikTok – inte riktigt tycks sälja. Jag kan ju inte precis konvertera till den nya mediareligionen heller, med sina snabba ryck och ytliga självexponering; det känns som om jag inte riktigt har den rätta, vad ska vi kalla det… geisten? … för sånt. Dom små liven klår mig på fingrarna där. Vi är digitala nomader, vi i min ålder.
Israels folk var inte digitala utan veritabla nomader, surrade kring på en ytterst liten geografisk yta i 40 år, en bedrift i sig. De borde ha fått ett pris av något slag… eller vänta, det fick de ju faktiskt: ett land av mjölk och honung.
Lite synd att mjölk- och honungslandets invånare – folket i Kanaan – utrotades i ett folkmord i samband med prisutdelningen. Närmar man sig bibeln som faktisk historieskrivning står man inför en ohygglig läsning. Rekommenderas icke för känsliga läsare, och i ärlighetens namn inte för någon annan heller.
Den kulturella ökenvandringen verkar fortsätta för min egen del. Lite modfälld och hur mycket jag än stretar emot tvingas jag göra som så många gånger tidigare: kasta mig in i ekorrhjulet och springa runt runt runt såsom jag som duglig medborgare fostrats till, försörja mig och andra i väntan på döden.
Synd på kommande texter. Synd i texten ovanför också, på ett flertal ställen. Synd, synd, synd. Att missa målet.
Men livet är för kort för att man ska hänga upp sig på väsentligheter. Sköt om er alla, och tack för alla som visat intresse i kommentarer och i personlig kontakt med mig. Det värmer. Om jag av någon förunderlig anledning skulle ha möjlighet att kunna ta mig tid att skriva här igen så gör jag så. Tills dess är det time-out, eller snarare stämpelklocka, som gäller.