Jag trivs med att vara ensam. Ibland har jag haft blåögda drömmar om att leva som eremit. I mitt fall skulle jag dessvärre behöva ha ett apotek på gångavstånd, vilket liksom skjuter hål på hela idén med isoleringen. Den där attans oupptäckta borrelian hann söndra så mycket i kroppen under 15 år, så jag shoppar piller som när andra går till snabbköpet.
Kramperna i överkroppen är det värsta symtomet, och måhända sitter det en liten djävul – kanske en avlägsen släkting till åklagaren i Job – och trycker på knappen just när jag mår som bäst. Attackerna kommer från ingenstans, och är fullständigt förlamande i stunden. Därav pillren. Opium för folket.
Min professor i komposition i New York utexaminerades med toppbetyg och universiteten stod på kö för headhunting. Han fick nog och flyttade ut i öknen i tre år (tror jag det var.) Fick mat utburen en gång i månaden.
“Patrick, du isolerar dig fysiskt på det sättet, men du tar med dig själv dit ut. Du flyr egentligen ingenting.“
Jag trivs de facto också med andra människor, så det råder ingen egentlig motsättning där. Vad jag skyr som pesten är konstlade sammanhang där man är fördefinierad.
Kanske kunde jag bli ett modernt pelarhelgon. Nån form av mat- och medicinhiss upp till den nådda höjden.
Ett kraftigt överskattat bibelcitat är det om att man, ifall man hade tro som ett senapskorn, kunde flytta berg. Inga berg flyttade ännu så långt jag känner till (Smerdjakov i Bröderna Karamazov har en fenomenal utläggning om det där kommer jag ihåg nu plötsligt, måste kolla upp den texten igen.)
Sannolikt uppfattar vi skalan helt fel. Den som trott allra mest har förmodligen haft en tro i storlek av en mikrob. Då är det hela mindre underligt. Allt handlar om perspektiv, ser jag från min tilltänkta plattform där uppe. Eller så handlar det hela om bildspråk, och då kan man inte låta bli att lida med alla som försökt flytta berg genom åren.
Någon idiot kör motorcykel i hög fart på 30-gatan utanför vårt hus, om och om igen. Idiot som i ordets grekiska ursprung, efter eget huvud. Här blir dock sällan katter överkörda, de lär sig spelreglerna. Om nattlig mopedkörning av inspirerade unga och daglig bil- och motorcykelkörning av i tanken isolerade vuxna plötsligt upphörde skulle omgivningen, paradoxalt nog, med stor sannolikhet bli farligare för katterna.
I djurväg kan även nämnas den hare med tre öron som dök upp i Vörå (ÖT idag). Den är väldigt intressant, enligt genetikforskaren Gabriella Lindgren vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Också enligt mig som lekman. Sådana ser man inte varje dag, är min första impuls.
Birgit, “som sedan tidigare har ett visst intresse för harar”, vill förbli anonym. Hon kontaktade media som följd av en tidningsnotis om att SLU “vill samla in kroppar av harar med tre öron, om någon jägare skulle råka skjuta en sådan i harjakten.”
Birgit är knappast intresserad av att skjuta harar och exportera dem. När man skjuter ingen hare. I stället tog hon bilder och exporterade sådana. En tidigare bild av en annan treörad hare, inskickad av en privatperson i Sverige, var startskottet för undersökningen som aktiverade också Birgit.
Sen dess har SLU “också fått uppgifter om harar med fyra öron.” Det hela befinner sig i accelerationsfasen.