Riskfyllt arbete, det här pianostämmandet. Två dagar, två pianon, sex flyglar, knappt 2000 stämtappar som vrids ca två gånger per instrument. 4000 rotationer, med ett vridmotstånd ungefär som i locket för lingonsylten som min mamma och min fru och andra med reumatiska fingrar behöver hjälp med.
Ingen ovanlig mängd, men sommarpausen ställer det till det. Pianon besvärligare, eftersom en del av arbetet sker med armarna högt uppe.
När var första gången? Då när vi skulle ha ett framträdande med manskören M.Ä.N, jag själv inne på akuten i stället för framför kören, 2002? Koll av hjärtfunktionerna, enzymtest, ingenting farligt, inte farligt att tro att man dör. Nej, tidigare, första akutbesöket i samma dödsångest var 2000 på sommaren, då efter fästingbettet.
Sen då femton år av nedgång. “Jag blir äldre, förstås, sånt kommer med åren.” Mycket insiktsfullt, klart att kroppen klappar ihop strax efter att man fyllt trettio. Förmågan att lura sig själv, att för sig själv berätta vad som är sant, berätta det så ofta och ihärdigt att man till slut har bytt ut sanningen mot sin egen sanna lögn.
Femton år av gradvist tilltagande invalidisering. Det är så där när man blir äldre. Bort med allt där händerna lyfts högt: dirigering, flugfiske, badminton, skrivande på klassrumstavlor, sånt kan man inte göra i den åldern. Inte låta nacken bli kall, för då svimmar man kanske ännu en gång, gamla människor är ju så känsliga för drag.
Den onda cirkeln. Kramper med påföljande värk, som i sin tur får mig att parera, använda fel muskler, vilket ger mera kramp. Det enda som biter på värken är opiater, och det enda som lugnar kramperna är bensodiazepiner.
En kringvandrande medicinman, vars sjuttioåriga pappa får sänka gångtakten på flygplatsen i Madrid så att sonen hinner med. Två timmar statiskt sittande räcker för att musklerna ska vägra fungera kontrollerat, aktivera sig alldeles okontrollerat.
Kramp. Sendrag i överkroppen. Marschfart vad, 20 meter i minuten? Bättre än sengångarens 40 meter per dag, i alla fall. Jag kunde med god tur ha hunnit in i arken då när det begav sig.
Hur länge kan man ljuga för sig själv? Det finns ingen begränsning i tid. Med lite tur eller välsignelse eller båda eller något helt annat kommer väggen emot på ett eller annat sätt. I mitt fall i form av en parkerad bil som jag körde in i när jag skulle göra en u-sväng på den gata jag trafikerat i 15 år.
“Det kan inte vara åldern, Patrick”, sa jag då mycket insiktsfullt till mig själv.
Sen började en lång väg tillbaka – eller, förresten, tillbaka? Nej, det har jag svårt att tro. Små, små steg. Ibland bakåt, men oftast framåt. Ny kurs efter femtonårig irrfärd. Rätt riktning, mellan Skylla och Karybdis, hemåt.
Kan ett söndertrasat nervsystem någonsin återställas? Kanske, kanske inte. “Det tar förmodligen lika länge att bli återställd som det har tagit att bli så dålig som du är nu, Patrick.” Hurra! Om Gud så vill kommer jag möjligtvis att dö frisk.
Bitter? Nej, inte över det här. Jag är lyckligt lottad. Jag har inte de kognitiva problem som är så vanliga bland oss som drabbas. Jag kan tänka, skriva, spela piano, samtala.
Ta detta ifrån mig så är jag beredd att dyka ner i containern på den lokala sopstationen, deponera mig där i väntan på min nya andliga kropp. Så länge jag har detta har jag mig själv. Även om kroppen är ett synnerligen trasigt tempel så finns jag här inne, i stilla förundran.