Frihet för 32 euro… eller med start från 32 euro, hävdar det finska mejlet. Frihet för 32 euro och uppåt, kunde man också översätta, uppåt i flygmaskin mot olika destinationer. Rätt mycket lovat, tycker jag, men vem är jag, arme jordbunde, att ifrågasätta Finnair? Jag förstår ju inte ens det jordiska, hur ska jag då kunna förstå det himmelska?
Friheten verkar i vilket fall som helst vara kraftigt rabatterad just nu. Jag undviker medvetet ordet “flygplan.” Det är ju faktiskt en maskin som möjliggör flygning, så flygmaskin låter rättare. Den där andra delen av ordet, det jag egentligen undviker, “plan”, kommer från grekiskan och betyder att vandra, bedra, vilseleda.
Planeter är vandrande stjärnor, enligt gamla greker. Engelskspråkiga flygplan, airplanes, är luftvandrare. Det låter långsamt, kanske det är därför det hela är så billigt?
Frihet för 32 euro i en vilseledande luftvandrare låter inte så värst lockande. Jag avstår tills vidare.
Ändå skulle jag behöva frihet att uttrycka mig. Det är tid det handlar om. Tid är pengar, en slags lösensumma för det som är viktigt men som dessvärre inte får plats på samhällets produktionsband. Jag tror dessutom att det kunde vara till lösen för många, men mina personliga ekonomiska realiteter ställer till det. Jag har inte pengarna, och därför inte tid.
Jag tänker på mecenaterna, den forna tidens gynnare av konst, och hur märkligt det är att det inte finns någon som har en liknande roll här idag hos oss.
Då inflikar den vakne läsaren “än hobby- och hantverksstiftelserna, t.ex. Svenska hobby- och hantverksfonden?” Och då svarar jag raskt “nej, dessa vattnar med sprutkanna. Hela fältet ska blomma rödgult. Låt alla blommor blomma, och ve den som växer sig för hög, den huggs ner och kastas in i ugnen.” Varmt och mysigt och trivsamt och alldeles likadant överallt.
Vad har jag då gjort för att förtjäna en sån frihet? Uppenbarligen inte tillräckligt, men det skulle man inte tro när man läser mitt CV. Meritförteckningen är superduperlång. Ett slags kvitto som saknar betydelse, om än inte funktion – det tillfogas nämligen diverse ansökningar där det står “bifoga CV”, för att sen landa hos någon som förmodligen inte läser det. Men systemet är nöjt, för filen har bifogats, och bra så.
Det är vanskligt att falla tillbaka på gamla meriter, särskilt i en slit-och-slängkultur som vår. “Nytt projekt – hurra!” Goda idéer gör det möjligt, säger hobby- och hantverksmecenaterna.
“– Har du nån idé, då? – Jo, jag skulle behöva tid för att skriva musik och ord. – Det var ingen vidare idé det där, Patrick… nästa!”
Ny idé, ny idé, tänka tänka t… tänk om jag skulle glömma det som ligger bakom mig och sträcka mig mot det som ligger framför? Sluta vila på lagrarna och börja från ett blankt papper, tabula rasa. Finns det ens något att rada upp då? Få se…
För tillfället är jag den i hela världen som har tränat mest på schackspelaren Harikrishna Pentalas (världsrankad 21:a) online-kurs i taimanov-varianten av siciliansk öppning. **antecknar**
Vad annat?
Jag kan stämma ett piano utgående från principen att en oktav+kvint klingar rent. Det kan i och för sig många, och gör så varje dag, eftersom det har blivit något av det moderna sättet att stämma pianon på. Skillnaden är då att jag kan göra det både med ETD (“Electronic Tuning Device”, i praktiken en app för en smartphone numera) och enbart på gehör. Det senare kan inte just någon annan alls, så det får bli punkt nr två, strax efter schackkursbedriften. **antecknar**
Punkt tre: jag kan ibland spela piano så att någon som lyssnar rörs till tårar. **antecknar**
Jag kan tillverka eget snus från rulltobak, och portionera in det i små portionspåsar, något jag lägger rätt mycket tid på faktiskt. Meditativa nätter på parallella löpande band, ljudbok och tobaksportionering. Punkt fyra. **antecknar**
Jag har god hand med min dotters schipperke-hund. **antecknar**
Jag kan optimera diskresultatet i vår diskmaskin genom hur jag arrangerar disken. Det hela är rätt snillrikt, faktiskt, om jag får säga det själv. Vilket jag får, i punkt sex. **antecknar**
Jag borde få till en sjunde punkt för att göra det hela mera mänskligt. Det hela blir något av en springande punkt, och nu kommer verkligheten emot – mitt hälsotillstånd tillåter endast promenadtakt.
Äsch. Jag får fundera vidare på det här. Det är kanske en god idé just nu, förmodligen den enda möjliga.